Vad, om något, är moraliskt fel med virtuella mord? Vad, om något, är fel med att i, till exempel, Grand Theft Auto V skjuta en förbipasserande cyklist? De flesta anser att det inte är något moraliskt fel alls då ingen skadas. I den mån virtuella handlingar inte skadar någon verklig människa tycks denna slutsats generaliseras till alla virtuella handlingar. Detta stämmer också bra överens med flera av våra moraliska övertygelser, då vi generellt sett inte fördömer spelare som begår virtuella stölder, flygplanskapningar och mord.

Men om virtuella mord är moraliskt tillåtna så borde också virtuell pedofili vara moraliskt tillåten. Virtuell pedofili orsakar trots allt lika lite direkt skada som virtuella mord, och dessutom är verkliga mord moraliskt sett värre än verklig pedofili. Men, dessa överväganden till trots, så skulle vi ha starka moraliska invändningar mot spel som tillät spelaren att virtuellt överfalla och förgripa sig på barn. Dessa observationer kan sammanfattas med tre till synes sanna men inkompatibla påståenden.

1. Virtuella mord är tillåtna,
2. Virtuell pedofili är otillåtet, och
3. Om virtuella mord är tillåtna så är virtuell pedofili tillåtet.

Då de tre påståendena är inkompatibla måste åtminstone ett ges upp. Men vi står inför ett dilemma då vi måste ge upp ett påstående som tycks vara sant. De filosofer som har intresserat sig för virtuella handlingars moraliska status har utgått från just det här problemet, som har kallats ”the gamer’s dilemma”.  De har främst fokuserat på att förkasta den tredje premissen genom att visa att det trots allt finns en moraliskt relevant skillnad mellan virtuella mord och virtuell pedofili. Tanken är att genom att identifiera denna skillnad så kommer de på köpet få svar på vad det är som gör vissa virtuella handlingar otillåtna.

Det här projektet syftar till att utvärdera och visa att lösningsförslagen inte löser dilemmat. Vidare föreslår projektet att övertygelsen att virtuell pedofili är moraliskt otillåtet bör ges upp. Projektet argumenterar för att virtuell pedofili har samma moraliska status som sex mellan samtyckande syskon. I den mån ingen skadas så är båda handlingarna moraliskt tillåtna. Vår djupa aversion mot aktiviteterna förklaras av att vi är evolutionärt programmerade att känna äckel vid tanken på dessa handlingar, vare sig de är fiktiva, virtuella eller verkliga. Så, vår olustkänsla bör inte ses som evidens för att virtuell pedofili är moraliskt otillåten. Notera dock att det inte följer att vi bör eller ens kan ge upp vår olustkänsla inför virtuell pedofili. Baserat på dessa observationer drar projektet slutsatsen att dilemmat är ett villospår och att de som intresserar sig för virtuella handlingar gör bäst i att börja sin undersökning annorstädes.

Projektets andra del består av att föreslå en skadebaserad förklaring av att vissa virtuella handlingar är fel. Även om ingen direkt skadas av virtuella handlingar, så tycks vissa sådana handlingar kommunicera acceptans av verkliga orättvisor. Projektet argumenterar för att det som gör dessa handlingar fel är att de genom att bidra till upprätthållandet av samhällsstrukturer skadar offer för verkliga orättvisor.